Jaha, jag heter Christer Andersson. Jag är 45 år och bor i Odensbacken tillsammans med min fru Nina och mina döttrar Petra och Erika. Jag vet inte om jag ska räknas som ryttare i en distansklubb, jag har inte fullgjort en PP ens. Nåja, jag rider i alla fall, och det händer att jag syns på träningsritter. Jag har två hästar, och döttrarna har varsin. Det är mest jag som jobbar med dem vad det kommer sig, så jag har väl skötsel av fyra hästar. Nu tycker jag i och för sig att det är rätt kul att sköta om både hästar och stall så det gör inte så mycket att jag får jobbet. Min nuvarande häst som jag syns med på bilden heter Diadora. Hon är arab, 18 år gammal och världens bästa häst. Förstås. Min nästa häst heter Diadoras Dart och är Diadoras son. Han är ett och ett halvt år gammal, och en toppenkille. Petras häst heter Pontus, han är en 14 år gammal fjording. Erikas häst är en 11-årig welsh mountain. Diadora är lite ömfotad, hon har haft fång och har lite små överben, ärr och gallor lite varstans. Inte helt idealt för distansridning, kanske. Måhända blir Dart en riktig distanshjälte? Lite långa kotor? Fast jag är ingen expert på något sätt. Det får framtiden utvisa. Sen är det ju ryttaren också förstås. Det saknas helt tävlingsinstinkt och träningsdisciplin. Jag är däremot bra på att hitta på ursäkter... Sen har jag hästar för att jag tycker om dem, ridningen kommer i andra hand. Jag tycker om distans i alla fall. För min egen del handlar det mest om skogsritt på nya ställen där någon planerat vägen. Inte illa det! Fast det är definitivt kul att se eliten i full galopp på outtröttliga hästar i skogen. Jag har svårt att tänka mig själv i den rollen, men distans är kul även på lägre nivå. En annan fördel med distans är att det är massor med trevliga människor som ägnar sig åt det. Hästmänniskor är för det mesta trevliga, men distansmänniskor är ovanligt trevliga!

Jag har förmånen att se mina hästar från huset. En otrolig tur. Jag hade ingen aning om att jag skulle äga hästar när vi flyttade till Odensbacken och köpte huset vi bor i. Det var senare när äldsta dottern Petra började rida på ridskola och jag gick och ledde hästar i ändlösa varv, någon frågade om inte jag skulle prova att rida. Va! Jag! Det går väl inte?! Fast det gjorde det ju. Och kul var det. Sen dök det upp tre araber på ridskolan. Fast då red jag redan. I alla fall, jag fick en otrolig kontakt med dem. Tyvärr var de svårridna, det var före detta avelsston som helt plötsligt fått nya uppgifter. Jag ramlade av så ofta att jag tappade räkningen. På en och samma lektion. Det gick så långt att jag nästan blev en sevärdhet, stollen som ramlade av araberna. Nåja, jag hade kul i alla fall. Tyvärr såldes de, och jag stod ensam kvar. Jag hade nästan lite lust att köpa en av dem, men jag visste inte riktigt hur man gjorde, varken köpte en häst eller ägde en. Det gick en tid och en annan arab dök upp på ridskolan. Ny favorithäst. Den stod på foder på ridskolan. Efter en ridlektion som gått ovanligt bra, tyckte jag ovanligt bra om honom och slängde ur mig lite skämtsamt att jag skulle vilja köpa honom. Han är ju till salu blev svaret. Efter lite förhandlingar hemma sa jag att jag ville köpa honom, men tyvärr hade ägaren ändrat sig, han var inte till salu längre. En tid därefter skulle ett arabsto hämtas till ridskolan. Jag följde med och hämtade henne. På väg dit sas det att tanken var att jag skulle falla för den hästen i stället. Jag vet fortfarande inte om det var ett skämt eller inte. I alla fall köpte jag henne, det var Diadora.

Efter att ha haft egen häst ett tag, dök tanken på eget stall upp, och likaså började jag fantisera om en ny liten Diadora. Hon var ju i alla fall några år. Till sist åkte vi till hingsten, Nipr hos Prinsens Araber utanför Flen. Resultatet blev lille Dart. Fastigheten bredvid vårt hus blev till salu. Ett dåligt hus, en hygglig lagård och en knapp hektar mark. Jag kunde alltså få ett stall hemma där jag redan bodde! Har nu börjat inse att det finns nackdelar med eget stall också, man är aldrig ledig och kan aldrig åka någonstans. Å andra sidan trivs jag rätt bra hemma...