Mitt hästliv i korthet:
Jag heter Christina och är en 26-årig Örebroare. Är uppvuxen på en bondgård strax söder om Örebro. Jag har hållit på med hästar sedan 7års åldern då jag började min 13 år långa ridskoleperiod på Hagabyridskola i Kumla. Jag fick en egen häst i 10års present av mina föräldrar, ett tvåårigt arabsto som kallades Fia. Fia och jag gick igenom mycket tillsammans och hon är anledningen till att jag håller på med hästar idag. Under en period var jag livrädd för hästar efter att jag flygit av grannens ponny och skrapat upp halva ansiktet. Men jag hamnade åter på hästryggen och Fia gav mig den trygghet jag saknat. Inte för att hon var någon lugn och trygg häst i sig, hon var inte ens trafiksäker, men för att hon aldrig ville något illa.

Så skaffade jag Schersmin (hon är en fullblodsarab efter Kulak). Också hon var två år när vi köpte henne. Och oj, vilken häst! Jag har aldrig blivit sparkad så många gånger som jag blev det där första året. Vi kom inte alls överens!

Under de sista åren på ridskolan kom jag att träna mycket NH (pga Schersmin) och fick upp ögonen för western. Jag kände då att det var mer i linje med mina egna tankar om hästhållning och ridning än det ridskolan lärde ut, så jag slutade vid Hagaby.

Jag och Schersmin åkte på clinic efter clinic och jag fick för första gången se vilken underbar häst jag hade! Tyvärr hade jag aldrig riktigt tid att lära mig westernridningen fullt ut och jag tröttnade snart. Jag behövde ett mål med min ridning och målet var tvunget att vara realistiskt. Jag hade länge tyckt att distansridning verkade kul men aldrig tagit modet till att undersöka sporten närmare. Så kom Josefin in i mitt liv! (*asg* det här låter hur romantiskt som hellst ju!)

Josefin red vår ponny Amirah och började tävla henne. Som körkortsinnehavare stod jag för transporten till och från tävling –trodde jag- jag fann mig snart mitt ute i skogen, iskall i ösregn med en hink, väntandes… Jag lärde mig mycket av att hinka Josse och utan henne hade jag fortfarande varit ovetande om tjusningen att genomföra en godkänd ritt.

Våren -06 red jag min första PP.
Schersmin skötte sig utmärkt och verkade trivas. Nu ett par månader senare har vi tävlat tre CR50 och börjat så smått inta tävlingsklasser. Schersmin älskar det och verkar lika glad varje tävling.

Hemma på gården går mitt ”framtidslöfte” Samandhi undan just Schersmin. Hon och jag ska ut och erövra världen en dag (eller iaf ett klubbmästerskap)… men inte i dag… idag går hon där i sin flock, lyckligt ovetande om mattes galna framtidsvisioner.